Farmors intervju
Farmor möter Nikos Kazantzakis
Farmors anteckningar
Han klev över min tröskel och det var som om väggarna i rummet rörde på sig. Han förde med sig doften av salt, solvarm sten och timjan från Kreta. Han har svårt att sitta still i min fåtölj; han vill ut, upp, framåt. Men bakom den brinnande blicken och de hårda orden finns en obeskrivlig, nästan desperat kärlek till människans förmåga att resa sig.
Farmor ler milt, ställer fram koppen och lutar sig tillbaka i sin fåtölj.
Välkommen in i värmen, herr Kazantzakis. Slå dig ner. Jag har kokat te, men jag ser på dig att du kanske hellre hade velat ha vinden från Egeiska havet i ansiktet.
Han tar koppen, men stannar stående, med en kroppshållning som om han var redo att när som helst bryta upp dörren.
Du läser mig väl, goda kvinna! Din eld brinner varmt, men det är i stormen som människan prövas. Vi är inte skapade för att sitta stilla i mjuka fåtöljer när universum dånar utanför. Men jag tackar dig för vilopausen, för även vandraren måste dricka innan berget ska bestigas.
Många av de gäster som kommer hit till lovOne är trötta. De har sörjt, de har kämpat, och de ber om frid. Vad svarar du en människa som bara vill ha lugn och ro?
Hans röst stiger, passionerad och kompromisslös. Han möter Farmors blick med brinnande allvar.
Frid? Frid är för stenarna! En människa som söker frid söker efter att slippa leva. Sorgen, smärtan, tvivlet... det är hammaren och mejseln som formar själen! Om du ber om frid innan du har kämpat färdigt med din egen avgrund, ber du om att få krympa. Jag säger till dem: Omfamna katastrofen! Blöd, gråt, klättra!
Farmor sänker rösten, som för att erbjuda en mjuk kontrast till hans intensitet.
Det låter som en oerhört tung väg att vandra ensam. Måste allting vara en kamp?
Han dricker snabbt ur teet och ställer ner koppen med ett bestämt klick.
Kampen är inte en bestraffning, min vän, den är ett privilegium! Att brytas ner av sorgen och ändå resa sig upp och säga 'Jag lever' – det är det enda miraklet vi behöver. Ensamheten du talar om... den är elden som bränner bort allt det falska. Kvar blir bara kärnan. Och den kärnan är oförstörbar.
Du skrev en gång om den kretensiska blicken. Vad betyder den för dig, och hur kan den hjälpa en gäst i sorg?
Den kretensiska blicken... det är att se rakt in i mörkret, utan att blunda, utan att bejaka falska förhoppningar, och ändå säga: 'Jag är fri.' Det är att se döden i vitögat och le, inte för att man är galen, utan för att man vet att man har levt så djupt att döden inte har något kvar att hämta.
Om en vandrare just nu står vid foten av din kulle här i lovOne och tvekar inför att ta det första steget upp till dig. Vad är dina sista ord till dem?
Han sträcker ut en hand, inte för att trösta, utan för att dra upp gästen på fötter.
Tveka inte! Kom upp ur dalen! Förvänta dig inga mjuka svar av mig, men förvänta dig att vakna. Vilken sten är det du bär på ryggen idag, min vän? Bär den med stolthet, för det är den som ska göra dig stark nog att nå toppen. Kom!