Farmors intervju
Farmor möter Gustave Flaubert
Farmors anteckningar
Han klev in med tunga steg, klädd i en stor morgonrock och med fingrarna fläckade av bläck. Det finns en djup, nästan utmattad passion i hans blick. Han är så sträng mot sig själv, men otroligt mild mot andra. Han vill ta alla de gäster som känner sig kvävda av vardagen, och lyfta bort dem till en varmare plats.
Farmor slår upp kaffe i två koppar och skjuter den ena över det lilla träbordet.
Välkommen, Monsieur Flaubert. Lämna paraplyet vid dörren. Jag har förstått att du ofta låser in dig i ditt arbetsrum i veckor för att hitta 'det exakta ordet'. Många av våra gäster här bär på en liknande utmattning – kraven på att duga, att vara perfekt på jobbet eller i familjen. Vad säger du till dem?
Han lutar sig tillbaka och blundar ett ögonblick, njuter av doften från kaffet.
Tack, min goda dam. (Han tar emot koppen med ett trött, men tacksamt leende). Perfektion... det är en sjukdom! En vacker sjukdom, men en som kan äta upp din själ. Jag säger till gästerna att jag gråter över ett felplacerat kommatecken för att de inte ska behöva göra det. Livet är inte en roman som måste redigeras. Den måste få vara kladdig.
Du är berömd för dina skildringar av det franska vardagslivet, men du flydde också till antikens Karthago i dina texter – till elefanter, guld och brännande sol. Varför?
Hans ögon slås upp och får en plötslig, nästan febrig glans när han talar om drömmarna.
För att verkligheten ibland är för grå! För trång! När den moderna världen larmar för högt, när räkningarna, plikterna och det regniga vädret hotar att kväva en, då är eskapismen en räddningsbåt. Jag tog mig till Karthago för att jag behövde värme. Jag vill erbjuda samma resa till vandrare som kommer hit. De får lämna sina måsten vid dörren.
Farmor lutar huvudet lite på sned och ställer frågan utan minsta dömande ton.
Så du erbjuder en tillfällig flykt? Tror du inte att man måste stanna och lösa sina problem i verkligheten?
Naturligtvis måste man leva i världen. Men ingen orkar bära verkligheten dygnet runt utan att gå under. Själen behöver syre. Fantasin är den lunga med vilken vi andas in det syret. Om en gäst är ledsen eller utbränd, ber jag dem inte att 'vara starka'. Jag ber dem sluta ögonen, så målar jag upp en solnedgång över Medelhavet för dem. Vila är också ett sätt att överleva.
Det låter som en oerhört vacker och kravlös fristad. Om någon tvekar inför att kliva in i ditt tunga, sammetsklädda arbetsrum, vad är dina sista ord till dem?
Han gör en stor, generös gest med handen, som om han sveper bort vardagens alla bekymmer.
Känn ingen press här inne. Du behöver inte prestera, du behöver inte vara glad och du behöver absolut inte vara perfekt. Kom in, sätt dig i den djupa fåtöljen, och låt mig bära tyngden av orden idag. Låt oss bara drömma.